daysbyelin

Stressfaktor deluxe, huvudet och tankar går på fullt ös! tänk om, tänk att, hur, vad, när, imorgon, nästa månad, nu, aldrig...

 

Emellanåt är det mycket som händer i våra hjärnor, tankarna flyger runt och därav blir man mer orolig än vanligt, kan leda till orolig sömn och därav lite tröttare dagar.

Jag tror dem flesta känner igen sig och har varit igenom sådana perioder till och från men det går liksom över.

Eller gör det verkligen det? Går det över?

 

Tankarna flyger på alla ibland men bara dem försvinner igen, annars blir det en inre stress som man antingen gör någonting åt eller lär sig leva med.

Ja det låter väll hemskt, att lära sig leva med stressen, att bli kompis med den liksom, att förhandla med stressfaktorer hela tiden. Är det verkligen ok? Är det verkligen helt ok?

 

Hur mycket märker andra av att man är stressad eller mår dåligt?

Hur bra kan man dölja det?

 

Mina erfarenheter säger att man kan dölja det ända tills det är för sent men varför gör man det?
För att man inte vill tynga andra med sig själv men vad är andra för människor om dem inte kan hjälpa till att lyfta upp någon annan?

 

Ibland känns det som att det är så det blir, man lyfter upp sig själv men glömmer bort andra, ja, bara man själv klarar sig liksom!!

Är det för att den människan också har samma stressfaktorer så att hen kämpar med att få upp sig själv och när hen har kommit upp så är hen så rädd att falla ner igen så hen måste sitta där uppe på andras bekostnad?

 

Flummigt!!

 

 

 

 

 

 

Imorgon Är det tävlingsdags igen!

Det är inte heller vilken tävling som helst, det är internationell tävling vid Sofiero Slott, en rolig tävling tycker jag.

Gräsmattan lutar härligt så man alltid har uppförsbacke mot slutet. Jag brukar ligga sisådär tio minuter när jag kommit imål innan jag ens orkar resa på mig ;) Haha!

 

Det är första gången för Marwin på Sofiero imorgon vilket kan bli ganska intressant för där är nämligen himla mycket folk, en del ställer ut, en del är publik.

Såklart samlas det ofta ganska mycket folk runt agilityringen och det blir lite trångt att ta sig in och ut från sin plats man satt sig på, tur man har små hundar som man kan bära :)

Det ska bli väldigt intressant att se hur Lillen reagerar, om han tänker springa och glo på folk eller om han kan koncentrera sig ändå.

 

Jag har precis avslutat ett pannkaksmaraton här hemma så nu har jag pannkakor så det räcker och blir över  till imorgon!! Maten på Sofiero är dyr och sist var inte hamburgaren ens klar och inte heller särskillt god.. Långa köer och drygt och det gör mig bara irriterad så då får jag ta med mig egen "mat" istället!!

 

Önskar alla en superhelg!! :)

 

 

 

 

 

Tankarna rullar, jag står still, behöver någonting att göra hela tiden för att inte bli halvdumihuvudet..
Då springer man ner till klubben och tränar och hjälper andra och sen springer man hem igen,
fy fan vad skönt det var!!  Ska absolut börja springa igen, rensar tankarna och skulle det ploppa upp nån tanke så drar man på lite extra så får man ut den lilla aggressionen ;)

 

 

Snart helg igen, lördag betyder Sofiero internationell tävling! Det ska faktiskt bli skoj, första gången för marwin på Sofiero, kanske tittar han på folk kanske inte :) Det får vi se! Hoppas på uppehåll så blir det en jäkla najs tävling!

 

 

Jo, det är lite så det känns just nu!

Tiden flyger iväg och jag hinner inte med, jag kan inte fånga den och göra den till min tid, det går alldeles alldeles för fort!!

 

I vardagen jobbar jag på, kommer hem, sover och jobbar nästa dag igen, och sen var det helt plötsligt helg.

Helgerna har i år varit intensiva och spenderats på agility, kanske lite för intensiva!

Jag har tagit ett beslut som inte var lätt att fatta (eftersom jag är en vinnarskalle ut i tårna) men jag vet att det är så det måste bli..

 

Förut (läs förra året typ) så var agilityn allt, det var landslag, nm,vm,eo, ja you name it. Det var verkligen allt, jag satsade så hårt och så mycket tid och jag lyckades, jo det gjorde jag men vad lyckades jag med då?

Jo jag lyckades komma med i truppen och jag lyckades får vara med på nm och vm men sen då?

Vad hade jag egentligen lyckats med? Gjorde jag det för mig själv eller för att visa andra?

 

Svaret borde vara att jag gjorde det för mig själv, men jag tror tyvärr inte att det är det rätta svaret.

Jag tror svaret är att jag ville visa andra vad jag kunde, hur ego kan man bli liksom?

 

Förstå mig rätt, det var fantastiskt att få göra allt det där med min bäste vän och resten av gänget men jag liksom tappade bort mig själv någonstans på vägen. Jag tappade bort det viktigaste som finns, jag tappade bort glädjen!!

 

Någonstans i min förvirring provade jag igen att nå landslaget, jag och Bixx tog oss till truppen men där var det över i år, vi var inte tillräckligt bra. Jag var besviken ( såklart) men nånstans i allt var jag lättad och jag kunde se igen, det var lite som att öppna ögonen på nytt. Jag hade egentligen redan börjat öppna dem, dem skulle bara öppnas hela vägen!

Under tiden allt det här utspelat sig så har jag fått en ny vän, Marwin, mitt nytillskott som började tävla i April i år, han är två år och alldeles alldeles underbar!

Han är en känslig typ (det skulle han aldrig erkänna)! Samtidigt som jag satte stor press på mig själv och Bixx så överförde jag den pressen på Marwin också i träningen, Marwin ville inte vara med längre!

Mina ögon började öppnas!!

 

Jag frågade mig själv om det var såhär det skulle vara, skulle det inte vara roligt med agility?

JO DET SKA DET!

Jag ändrade om på allt, det var som att skaka om en fruktsallad, innan låg bananer för sig och päron och äpplen för sig snyggt fint uppradat men sen kom Marwin och fick mig att skaka om min fruktsallad och det ska jag säga er, det är det bästa jag gjort!!

 

Jag tränade med glädje igen, med alla hundarna, jag jagade inte längre resultat på samma sätt som innan. För igen, varför gör jag detta, för att det är kul eller för att visa andra mina resultat?

 

Idag betyder inte agilityn allt och resultaten betyder verkligen inte allt, jag är en helt ny Elin på vissa plan och vi har roligt jag och mina pojkar! Detta året har varit så intensivt eftersom Marwin började tävla, det var tävling varje helg och jag blev mättad, även om det var roligt så blev jag mättad, jag hann inte med någonting annat än jobb och agility, kunde aldrig riktigt koppla av!

 

Jag har tagit ett beslut som jag är glad över och det känns skönt rakt igenom, jag kommer inte tävla lika mycket nästa år som jag gjort hittils, såklart kommer jag jaga smpinnar och vilja ta mig till SM men när jag gör det ska det göras med glädje!

 

Jag kommer inte söka till  landslaget varken med Bixx eller Kid, inte heller med Marwin för jag vill inte sätta den pressen på honom, han har fortfarande ett ungt huvud och flippar ur ibland och jag vill absolut inte förlora mig själv i allt "jagande"..

Jag vill tävla mina tävlingar och må bra med mina grabbar, inte känna något måste utan göra det jag kan och njuta av det.

Jag vet vad jag och mina hundar kan men jag känner inte att jag behöver bevisa det för någon längre, det räcker att jag vet!!

 

Jag stänger inga dörrar för eventuella satsningar på landslag i framtiden men nästa år vill jag ha min tid till annat, och jag vill framförallt må bra! Nästa satsning ska jag helt enkelt göra för mig själv!!! Ego på ett bra sätt liksom!!

 

Tro inte att ni blir av med mig, jag är kvar, jag gör bara annat på vägen också :)